Agnetha Björkman, medlemsansvarig i SveGuide kåserar om guideyrket och guidens tankar och drivkraft – tankar som nog alla guider hittar igenkänning i.
En guides innersta kärna – ja, den kan nog variera från guide till guide. Men jag tror ändå att vi kan ha en hel del gemensamt, vi guider.
När jag började som guide för drygt 30 år sen berodde det på en semesterresa till Venedig. Inspirerad av en auktoriserad guide för Venedig började jag fundera på mitt yrkesval, skulle jag byta bana? Det blev så. Så lämpligt blev det en länsguideskurs i Dalarna, där jag bodde. Ett år senare startade jag min första guidning och blev fast. Att sen vidareutveckla ämnet till att bli reseledare i Europa på bussar gjorde att ett större område skulle läsas in. Glöden i att hitta roliga och intressanta fakta sporrade mig.
Att vara nyfiken på
Nu skiljer sig en guide och en reseledares jobb lite grann. Den ena ska kunna djupare och området man guidar i är mindre. Den andres jobb är kanske något ytligare, men det geografiska området är större. Men det är ju så kul att upptäcka allt man kan plocka in i huvudet och i sina anteckningar, begränsningarna är ju först när man får sålla bland allt man har och paketera det i lämpliga portioner. Sen kanske det där man lagt åt sidan, för att man passerat området man ville ta upp det i, ändå behövs när man sitter i en kö på autobahn eller vid en broöppning, då behövs det plötsligt. Då var det inte onödigt att ha läst/antecknat det någonstans.
När jag sen återgick efter sju år i Europa till ’lilla’ Dalarna med angränsande områden, då började insamlandet igen. Vad kunde jag mer hitta? Vad nytt hade hänt på området? Vad kunde intressera gästen mer? Vad hade jag själv fått intresse för och läst in? Det härliga med detta jobb är ju att det inte tar slut, man kan alltid fylla på. Känner ni igen er?
Endast fantasin sätter gränser
Vad händer då, när man flyttar och byter region/landskap? Ja, ni vet redan. Då startar det där insamlandet igen. Tänk så mycket intressant det finns att upptäcka. Kanske finns det gränser här. Nej, man upptäcker andra sidor hos sig själv eller det som kan intressera gästen. Sedan kanske arbetssituationen gör att det blir ett ännu mindre område att guida på, ett objekt, ett museum, ett järnbruk eller dylikt. Ja, då blir det djupdykning i ett begränsat område. Hur kan jag gestalta en eventuell person som har levt här? Kanske jag pratar om en dåtida yrkesgrupp och gör jämförelser med vår nutida arbetssituation. Kan jag ge gästen en förståelse för ett främmande sätt att leva då genom att ge jämförelser, ställa frågor hur det kan komma sig, få dem att undra. En ny utmaning för en guide? Nej, egentligen är det samma sak, detta att ge fakta, klä det i en berättelse eller utveckla en idé.
Samlaren och givaren
Men vad är kärnan i vårt jobb då? Är det detta eviga insamlande av allt man kan ha användning för, allt man själv är intresserad av eller blir intresserad av? Det kan väl inte vara detta roliga i att få uppskattning efteråt, att förstå att man har gett gästen en upplevelse av något slag? Vi står ju alla guider på en slags scen, en scen som vi för stunden äger när vi har gäster framför oss, då vi försöker förvalta den på bästa sätt. Lite egoism? Ja, säkert, vi ger av oss själv, men får så mycket tillbaka i form av kommentarer eller tack av olika slag. Så jag vet inte riktigt vad kärnan är för mig, är det insamlandet eller är det framförandet, glädjen att inspirera/intressera gästen för något den kanske inte varit medveten om tidigare? Vad är det för dig månntro …
Agnetha Björkman, medlemsansvarig i SveGuide